Tweetie

Jag vaknade just kunde inte somna om. Kokade mig en kopp grönt te och satte mig här, framför den högtekniologiska lådan.

Jag drömde en såndär dröm som gör att man vaknar i panik och sätter sig upp i sängen. Jag drömde om Simon. Vi var på krogen, på s2 har jag för mig. Vi satt ute och pratade om allt som hänt och om gamla roliga historier sedan man var ett litet barn. Vi skrattade åt varandras historier den ena knäppare än den andra. Tills vi blev avbrutna av Tiina som säger " Haha Amanda vem sitter du och pratar med dig själv"? Jag kollar på henne som om hon skulle vara korkad och säger något i stil med "Nej jag pratar med sii" Jag kollar där han suttit och blir tyst. Han satt inte kvar där han suttit förut. "sii"? Jag hör då simons röst igen så klar som om han skulle vara där på riktigt. "Hon kan inte se mig Amanda, jag finns inte längre kvar förutom hos dom som inte släppt taget om mig än". Jag började gråta i drömmen och sedan frågade jag han varför han valde att avsluta sitt liv. Jag fick inget direkt svar på den frågan mer än att vi alla skulle förstå och se med andra ögon en vacker dag.
Helt plötsligt var jag borta från krogen och påväg till kyrkogården. Där jag ännu inte har varit sedan begravningen varje gång jag ska åka dit så går det bara inte. Men i drömmen var jag där. Jag satt mig framför stenen och grät, då kände jag en hand på min axel. Precis då vaknade jag och satte mig upp i sängen i panik och bölade så jag kippade efter andan.

Tack för att du finns kvar i drömmarna, då känns det som att en del av dig finns kvar.




/aw

Nu har jag fått så jävla nog som jag någonsin skulle kunnat få. Jag har nått botten, fallit pladask, rätt ned i ett hål. Vad jag än gör tycks hela tiden bli fel. Idag har jag skrubbat mitt rum från golv till tak. Men det duger ändå inte. Jag är fortfarande inte tillräckligt bra. Du har inte den minsta lilla aning om hur jag egentligen mår. Allt händer samtidigt jämt och det ända du ger mig är hat. Rent svart lortigt hat!..

Och allt som hände i Lördags. Tack för att du tar hans sida fast han står och ljuger dig rakt upp i ansiktet. Fy fan vad jag är trött på alla lögner, all skit snackande. Varför ska människor vara så? Varför kan aldrig någon stå för vad dom gjort, vara ärlig, uppriktig. Som om man inte hade nog med saker att tänka på lixom. Men antar att livet skulle bli för enkelt. Livet är väl bara en prövning på vad som komma skall.


Allt faller isär.



För övrigt så saknar jag dig så galet mkt önskar att allt bara var en dröm. Kom tillbaka. Snälla bara för en stund. Jag vill veta varför, varför du valde att gå.



Nu måste jag ut och gå, lyssna på musik och få ut alla agretioner. En liten del av dom iaf

/aw

Simons begravning var otroligt vacker men samtidigt fruktansvärt sorligt. Det var så många som kom på din begravning. Så många som bryr sig om dej. Så mångas om saknar dej. Så många tårar som faller för dig varje dag.

Det var hemskt att se din familj när de kom in i kyrkan de var så nedbrutna. Din begravning var perfekt, man insåg att det verkligen var du som låg där i kistan. Det är svårt att beskriva en känsla i ord, och jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag saknar dej!

aw

Igår skulle det ha varit Simons 19 års dag. Eller om han nu är 19. Hur kan man veta han levde till åldern av 18, men han finns väl fortfarande? Jag hatar tanken att efter döden är allt slut. Det kan inte bara vara slut. Man kan inte leva ett helt liv och plötsligt försvinner allt, allt tar bara slut. Det funkar inte för mig. Jag är inte religös på några vilkors vis, men jag tror att det finns något efter döden. Jag tror att liven som man lever går ut på att man utsätts för olika prövningar och tester, vissa klarar de prövningarna men du var en av dem som inte gjorde det. Du och så många andra. Men du kanske visste att där du är nu är en plats där du kan vila där du kan känna dej trygg säker, en plats där du kan känna och få allt du inte fick uppleva här.

Din syster skirver så fint om dej i sin blog jag blir tåröggd varje gång jag läser men ändå kan jag inte sluta läsa jag vill inte att det ska ta slut så långe som folk skriver, pratar och minns dej så finns du kvar.

Vila I Frid





aw

Jag kan inte förstå att det är sant att du kommer att vara borta föralltid. Vi har faktiskt gått igenom ganska mkt Vi var vänner, Tillsammans, Osams och sedan vänner igen. Det känns så sjukt att du nu längre inte finns här. För ungefär en månad sedan ringde du och frågade om vi skulle hitta på något för att det var struligt med din flickvän så tackade jag nej för hennes skull för jag vet hur hon skulle må över det och det skulle bara leda till massa krångel. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att du kmr alltid att leva i mitt hjärta. Jag glömmer dig ALDRIG. Varför skulle du avsluta ditt liv nu jag vill veta vad du tänkte du måste ha känt dig så ensam
Vila i frid Simon Lindvall <3