Tweetie

Fan vilken sjuk upplevelse att känna att man är fruktansvärt ledsen men samtidigt fantastiskt glad, känns lite som att jag kan välja mellan att skratta eller gråta. Ärligt talat så väljer jag inte alltid att skratta eller väljer och väljer ibland tar tårarna över. Tillexempel idag så var jag och Tiina på Thairesturang. Jag hade ett jobbigt men samtidigt på något konstigt vis skönt samtal. Jag grät och snörvlade som en gnu och sen helt plötsligt började jag skratta. Förstår mig inte på mig själv ibland. Men jag tror att jag förstår nu vad problemen bygger på. Jag tror verkligen att jag förstår. Och när jag är som mest knäckt verkar jag tydligen vara som mest stark. Eller så är jag bara starkare än vad jag trodde. Jag konfronterade mina föräldrar idag för första gången på riktigt. Jag och mamma har löst det mesta eller vi vet hur vi båda ska jobba för en bättre ralation. Och Pappa, ja vad ska man säga. Jag har sagt vad jag tycker, verkligen sagt ifrån. Och som alla gånger jag sett mamma konfrontera honnom så drar han även när jag gör det. Och slänger ur sig saker som "passar det inte kan du dra, du ska vara borta när jag kommer hem"! Vissa ändras aldrig. Och jag vill ändra på mig innan jag blir som han, innan jag blir en tjurskalle! Men i alla fall, tillbaka till konfrontationen... Jag har viljat göra detta i flera månader men har inte vågat och nu så gör jag det! Är jag inte fantastiskt bra(?) Skitsamma jag tycker det i alla fall. Det känns så jävla skönt att ha fått släppa den första och största bomben. Nu vet dom vad jag tycker, mer kan jag inte göra åt den saken. Nu är det bara att förrsöka gräva upp allt som jag så fint har begravt i en liten gömma någonstans innom mig. Saker som jag inte har haft ork till att bearbeta. Och allt har hänt på en gång. Men nu måsta jag ta tag i det det blir inte bättre. Och jag vill visa för min omvärld att jag kan ta hand om mig själv, det verkar ju vara många som tvivlar på den saken, som mamma sa idag "jag vet att du kan ta hand om dig själv Amanda du måste bara hitta viljan" Och så är det faktiskt har varit inne i en depp period i ett halvår ungefär. Allt det bygger på att jag inte har haft något jobb och inget att göra men nu pluggar jag och det känns super! Så deprimerad är jag inte längre mindre glad men inte deprimerad. Det är så mycket som folk inte vet om mig t.o.m mina närmsta vänner. Ni alla vet så lite av allt som har hänt. Mycket har jag redan bearbetat bort, men det finns en sak kvar en sak som många som vet om det förtränger och jag måstet säga det bara, hur fan kan vissa av ens bästa vänner förtränga en sådan sak??? Det övergår mitt förstånd!... Det är något som jag har struntat i men som jag nu har börjat bearbeta. Och det är i denna händlerse alla problemen kommer ifrån. Men jag vet om det själv och jag är inte så trasig som jag kan framstå som att vara, jag vet att jag måste jobba på vissa saker och jag vet på vad! Allt detta har jag insett på en dag! Tänk vad jag kan uträtta imorgon...

/aw